Historia
Labradorens rötter finns på Newfoundland i Kanada. Där använde fiskarna en liten vattenhund, kallad St. John’s-hunden, för att hämta nät och fisk ur det iskalla havet. På 1800-talet tog brittiska adelsmän med sig hundarna hem till England, där rasen formades till en apporterande jakthund. Därför anger FCI i dag Storbritannien som ursprungsland. Den engelska kennelklubben erkände labradoren 1903.
Temperament
Labradoren är en apporterande jakthund. Den har ett medfött behov av att bära, hämta och samarbeta med sin människa, och många går runt med en sko eller en leksak i munnen. Rasen är vänlig mot nästan alla, även främlingar, och passar därför dåligt som vakthund.
Den anses vara bra med barn, men ingen ras är barnvänlig av sig själv. En ung labrador är stor, stark och klumpig och måste lära sig att leka lugnt. Många lugnar sig först vid två års ålder.
Två typer av labrador
Rasen är uppdelad i två avelsinriktningar, och skillnaden märks i vardagen.
Jaktlinjen, även kallad field trial eller arbetslinje, är avlad för jakt och jaktprov. Hundarna är lättare byggda, snabba och mycket arbetsvilliga. De behöver dagliga uppgifter och passar bäst för en ägare som vill träna jakt, apportering eller annan hundsport.
Utställningslinjen är avlad efter rasens utseende. Hundarna är oftast kraftigare, med bredare huvud och tjockare päls, och har ofta en mer måttlig energinivå. Det är oftast den här typen man möter som familjehund.
Fråga alltid uppfödaren vilken linje valpen kommer från och välj utifrån den vardag du kan erbjuda.
Motion och aktivering
Behovet beror på ålder, temperament och avelslinje. En vuxen hund från utställningslinjen trivs oftast med en till två timmars daglig aktivitet, medan en jaktlinje ofta behöver mer. Promenader räcker inte ensamt.
Hjärnarbete tröttar minst lika mycket som fysisk motion. Godisletning i trädgården, apportering med regler, sök efter gömda leksaker och spårarbete ger labradoren det arbete den är skapad för. Får den för lite att göra hittar den på något själv, och det går ofta ut över skor och soffkuddar.
Valpar får inte överbelastas. Undvik långa löprundor och många trappor tills lederna är färdigutvecklade.
Päls och skötsel
Labradoren har dubbelpäls: korta, täta täckhår över en mjuk, vattenavvisande underull. Den är lätt att hålla ren men fäller rejält året runt och mest på våren och hösten. Borsta grundligt en till två gånger i veckan och dagligen under fällningsperioderna.
Kontrollera öronen efter bad, eftersom fukt kan ge öroninflammation. Rasen finns i tre färger: svart, gul och leverbrun, som i vardagligt tal kallas choklad.
Foder och vikt
Labradoren är ökänt hungrig och tigger gärna, även om den precis har ätit. Många bär en genvariant som försvagar mättnadskänslan. Mät fodret noggrant, dra av godbitar från den dagliga ransonen och håll koll på midjan. Du ska kunna känna revbenen utan att trycka hårt. Läs mer om övervikt hos hund.
Hälsa
De viktigaste ärftliga sjukdomarna är höftledsdysplasi och armbågsledsdysplasi, som ger artros, samt ögonsjukdomen PRA. Dessutom finns två ärftliga sjukdomar som särskilt drabbar labradoren: EIC, där hunden kollapsar vid hård aktivitet, och CNM, en muskelsjukdom hos valpar. Alla tre gensjukdomarna kan uteslutas med DNA-test av föräldrarna.
Innan du köper valp
Be uppfödaren om dokumentation för båda föräldrarna:
- HD- och ED-status från röntgen
- En aktuell ögonlysning hos en ögonspecialist
- DNA-test för PRA, EIC och CNM
- Avelslinje: jakt eller utställning
Träffa gärna tiken och fråga om föräldrarnas temperament. En stamtavla dokumenterar valpens härstamning. Läs också vår guide om att skaffa hund.
Passar en labrador dig
Labradorens popularitet kan ge intrycket av en enkel hund som sköter sig själv. Det är den inte. Den är stor, energisk och arbetsvillig och kräver daglig motion, träning och uppmärksamhet i många år. I gengäld får du en lättlärd, glad och lojal vän som passar bra för aktiva familjer och för förstagångsägare som är beredda att lägga ner tiden.
